Christian Kjellvander följer upp hyllade "Songs from a two room chapel" med "Faya". En skiva om rastlöshet, uppbrott och död.
Christian Kjellvander ler. Han ler oavbrutet under hela intervjun. Det förvånar mig lite för jag har tillbringat de senaste dagarna med hans sorgliga nya album.
-- Jag är en väldigt allvarlig person, säger Christian Kjellvander.
Leende.
-- Också när jag har roligt. Och musik är allvar för mig.
Det handlar om ett liv och vad man lämnar efter sig. Det insåg Christian Kjellvander när han var 20 år och hans pappa gick bort.
-- Då bestämde jag att det är musik jag ska göra och jag ska göra den på allvar.
Han hade då redan fyra års erfarenhet av att spela i lo-fi-bandet Loosegoats.
-- När man är tonåring är allt så kul, musik handlar mycket om identitet och jag tyckte nästan allt var bra, bara jag själv hade gjort det. Nu har jag hårdare krav.
Hjärtskärande melodi
Den nya skivan är en sammanhållen berättelse om en medelålders man -- Faya.
-- Det är ju egentligen jag, men de faktiska händelserna har jag hämtat mest ur min fars liv, säger Christian Kjellvander.
-- Jag var 20 när han dog och vi hann aldrig prata om hur han mådde när han var 25, vi kanske nuddade vid det nån gång över en öl . . . Jag har fått föreställa mig i stället hur han tänkte och mådde. Texterna grundas i mina egna tankar om rastlöshet och uppbrott.
Skivan är uppbyggd kring en hjärtskärande instrumental melodi med kyrkklockor i bakgrunden -- "Dreadful, isn’t it", som ligger som sjunde spår av elva. Låtarna före den handlar om tiden före uppbrottet. Låtarna efter om konsekvenserna av att någon bryter med sitt liv och lämnar sin familj.
-- Jag hade skrivit låtar om min pappa tidigare, men aldrig försökt inta hans perspektiv. När jag skrivit låten "Union lake", som handlar om hans död, hände någonting. Jag insåg att det fanns en historia med start, mittpunkt och slut.
Med första soloskivan "Songs from a two room chapel" nådde Kjellvander en större publik än någonsin. Han fick turnera varv efter varv med sina countryinfluerade sånger.
-- Jag gjorde en sväng med kompbandet, en med stråkar och en med blås och stora trummor. Publiken blev större och större.
"Tre systrar" funna
Förväntningarna som det innebär att ha blivit en storsäljande artist har han försökt lägga åt sidan.
-- Jag tycker bara det är kul att ha en stor publik -- den där indiemartyrgrejen har jag lagt ned lite grann. Men nu hade jag två val: att göra en lite hittigare skiva som spelas på radio eller att göra den skiva jag egentligen ville göra. Det var inte svårt att välja.
På "Faya" finns en alldeles särskild, mörk atmosfär. Skivan spelades in under två månader i den katedralliknande gymnastiksalen i en gammal skola utanför Lund.
Nina Persson från The Cardigans gästsjunger på skivans mest omedelbara spår, dramatiska "Roaring 40’s" om hur Faya lockas ut till havs.
Christian Kjellvander hade läst en artikel om jättevågorna som kallas "tre systrar". De har ansetts vara en myt men nu har man upptäckt dem med satellitkameror.
-- De kommer alltid tre och tre. De tar sig över alla hav och blir större och större. I sången konfronteras Faya av vågorna. Det går inte att fly från illviljan och de saker han har förstört. Vågorna ställer honom mot väggen, säger Christian Kjellvander.
Karin Arbsjö
Karin Arbsjö | URL