Det är svårt att släppa den där kalla kvällen i Kjellvanders sällskap på Villa Tottebo i förra vintern. Vi var få i publiken, säg ett 30-tal, men det räckte. Kjellvander och dennes medmusiker byggde stämningar mäktiga och mörka som Guinness-biran i baren men bräckliga och vackra nog att vi skulle vrida våra huvuden på sne, blunda och bara le. När han i kväll gör återtåg till länet spelar han ensam på ett fullsatt News, två kvällar i rad. Vad kan vi vänta oss den här gången?
-Det blir ännu med avskalat och jordnära eftersom jag åker själv, konstaterar Christian Kjellvander innan han tillägger:
När man spelar med band har man en mall för hur man ska spela låtarna, man kanske inte följer den lika mycket när man spelar själv.
Sedan vi senast såg honom har han dessutom en ny skiva i
bagaget, Faya, som släpptes i oktober. Det är Christian Kjellvanders uppföljare till den hyllade debuten Songs from two room chapell, tillika en historia om rastlöshet, rotlöshet och viljan att ställa frågor i stället för att få svar.
-Den handlar om alla möjliga existentiella frågor och svar om först och främst kärlek, om partnerskap, om barn, om glädje och sorg och allt det där.
Skivan är inspelad i ett gammalt skolhus i Skåne, närmare bestämt i en gympasal.
-Vi ville inte gå in i en klassisk studio, utan ha något mer spartanskt med just de saker vi tycker om ljudmässigt. Rummet hade
absolut en känsla runt sig.
• Hörs det på skivan?
-Det tycker jag. Vi sov där på golvet och spelade in under alla möjliga tider på dygnet. Tid och rum fanns inte.
• När erövrar du USA?
-Aldrig. Post mortum, efter min död, kanske (skratt). Jag har bestämt att jag inte orkar, det är inte värt det. Det är ett rätt pissigt land och det kostar oerhört mycket att erövra. Jag känner mig lite för gammal och van för att göra det.
• Hur låter din nästa platta?
-Jag skulle tippa att den blir
lite poppigare. Därmed är det inte sagt att det blir pop-pop.
Jonathan Leijonberg
Jonathan Leijonberg | URL