Articles and Reviews

Christian Kjellvander tillbaka

HD.se - 1999-01-01

"Alt country-maffian" kallade Calle Mathson från Lancaster Orchestra den grupp av huvudsakligen malmöbaserade musiker som spelar countryfärgad musik i Skåne och där bland andra bröderna Tingsek, helsingborgaren Daniel Frank och Lotta Wenglén ingår.

Den klarast lysade stjärnan bland dem är förstås Christian Kjellvander, som fick ett rungande genombrott med "Songs from a two-room chapel" för tre år sedan. Efter turnéer, gästspel, ett kraschat förhållande och terapeutiskt låtskrivande är han nu tillbaka med "Faya", ett album om uppbrott och försoning, inspirerat dels av ett sprucket förhållande, dels av funderingar kring den i förtid bortgångne pappan. I kväll spelar han på The Tivoli.

På femton år har vi hunnit lära oss att "no depression" är en platta och en låt av Uncle Tupelo, snodd från en Carter Familylåt från 30-talet. Vi har också hunnit lära oss att det är en musikstil och att så artskilda artister som Jayhawks, Victoria Williams och Gillian Welsh räknas dit. Det är lite obegripligt, men grunden är att ljudbilden bottnar i country och bluegrass och att attityden är småpunkig. Lemonheads, husband för collegescenen när Christian Kjellvander bodde i Seattle, namedroppade Hank Williams och Gram Parsons. När sedan föräldrarn skilde sig och pappan flyttade till Texas kom Kellvander på allvar i kontakt med musiken.
— Jag blev förälskad i tonen i ärligheten i de akustiska instrumenten, säger Christian Kjellvander över en öl på Rasoir i Malmö.
— Kanske är det ett nordbofenomen, att man tar till sig den här lite dystra countrytonen, den melankoliska aspekten, funderar han.

När han flyttade hem till Sverige och Lund kom han alltså hem med countryns sentimentala "tårar-i-ölen"-sensibilitet, inte grungens drogdränkta nihilism. Det var inte alltid helt lätt. Countryn hade inte samma självklara ställning bland urbana musikintresserade svenskar som idag. Det visade sig när han skulle handla skivor på Gleerups en dag och expediten frågade om han var inne i sin "countryperiod".
— De orden bet sig fast: jag älskade ju country. Det var som om alla som älskade musik gick igenom en countryperiod. Men så var det förr. Det är bredare nu, känns det som.

"Songs from a two room chapel" visade att det gick att sälja skivor med alt countrymusik i Sverige. "Faya" är en vidareutveckling av idén. Kjellvander kallar det först ett konceptalbum innan han tar tillbaka det belastade ordet igen och säger att skivan är tänkt att fungera som en helhet och att texterna är tematiserade.
— Jag ville att skivan skulle vara mer som skivor var för. Att man sätter på den, lyssnar och sjunker in. jag ville att man skulle lyssna från början till slut, från början till slut. Man skulle inte bara välja ut en låt.

Bakom den sorgsna, melankoliska tonen och texternas lågälda desperation ligger en rad personliga upplevelser. Föräldrarnas skilsmässa, uppbrottet från USA och smärtan över faderns död kom upp till ytan igen i samband med att relationen till flickvännen tog slut. Faya är en fiktiv, medelålders man, en korsning mellan Kjellvander själv och fadern.
— Han dog -97 och jag lärde egentligen aldrig känna honom. Jag hade velat träffa honom över ett par bärs och försöka förstå hans val, förstå honom.
— Så jag har försökt, genom mina egna lustar, tankar och känslor försökt kartlägga vad det var som drev honom, vad det var som drev honom bort, fick honom att leva, gå igång, älska eller hata.

"Faya" är inspelad i Stora Uppåkra, på vinden till konstnären Clay Ketters stora hus. Den är mixad av Craig Schumacher, som arbetat med förebilder som Calexico och Giant Sand. Musikerna som medverkar är, givetvis, Anders Tingsek, Daniel Frank och andra från "maffian". Den är medvetet primitiv i inspelningstekniken, av och till hör man en stol som skrapar på ett golv eller något annat vardagsgenererat ljud. Kjellvander menar att "Faya" är ännu mer analog än föregångaren. Jag frågar varför, vad meningen är. Vad är det för fel på modern inspelnignsteknik? Ingen, egentligen. Men...

— ... musik för mig är att förvalta slumpen. Jag kan spela flera timmar om dagen och det kommer inte en enda låt. Helt plötsligt kommer de, och då måste man förvalta ögonblicket, veta vad man ska
behålla och vad man ska slänga. Det är det som är konst. Det finns en slump i processen, och analogt är mer slumpartat.
I kväll spelar Christian Kjellvander på The Tivoli tillsammans med kompbandet Lazy Grace Frontier, där bland andra helsingborgaren Daniel Frank ingår.

Torgny Nilsson

Torgny Nilsson | URL